Eskilstuna Boxningsklubb
The noble art of self-defence

Historia

Historia
Vid årsskiftet 1908-1909 anlände en engelsman vid namn Otto Simpson (till höger i bilden) till Eskilstuna.

Simpson var en sportsman av renaste vatten och den sport som i första hand ägde hans hjärta var boxningen. Han berättade för sina vänner i Eskilstuna, att man i England bedrev boxning i skolorna på samma sätt som man här ägnade sig åt den liniska gymnastiken. Då han möblerade i sin nya tjänstebostad, var det knappast någon överraskning, att matsalsmöbeln kom att utgöra två par boxningshandskar och ingenting annat.

Simpson var en fullfjädrad representant för “the noble art” och därför föll det sig ganska naturligt för honom att samla ett litet gäng omkring sig som hade boxning som förnämsta hobby. Till en början var man tre, fyra intresserade och så länge räckte utrymmet till, men då sammanslutningen blev större ordnades det så att man fick använda en del av Gasverket tillhörig utställningshall och senare flyttade man till Slottsskolans gymnastiksal. De adepter som Simpson gav de första grunderna i boxningens teknik var Kurt Winqvist, Knut Almqvist, Von Schulzenheim, Reinhold Andersson och Anto Moser och Gunnar Finman.

Under årens lopp har klubben haft nöjet att inregistrera en hel del sportsliga framgångar, och de mest markanta torde väl vara, ett nordiskt mästerskap, nio svenska mästerskap, och inte mindre än 13 juniormästerskap.

Det första svenska mästerskapet hemfördes av Alvar Carlén i lätt mellanvikt år 1920. Vid samma SM tog Rickard Nebel bronsmedalj. Sven Lindkvist och Sven Höglund gjorde också bra ifrån sig, utan att komma på medaljplats. Det var åtskilligt många goda boxare som klubben fostrade dessa år. För att ta några ur högen kan följande nämnas: Gunnar Flodkvist, Olle Wahlberg, Sixten Nilsson, Nils Drake, Sigge Carlsson, Nils Landin, Birger Ekberg, Hugo Sandkvist, Tage Eriksson. Under 20-talet var också den blivande storpromotorn Edvin Ahlkvist medlem i EBK.

Under 20-talet fortsatte boxningen i Eskilstuna att utvecklas, för att på 30-talet nå sin första storhetstid. 1930 fick Eskilstuna två juniormästare då Einar Hammar tog sin titel i fjädervikt och Sven-Olle Hellkvist i mellanvikt.

Sedan var det relativt lugnt på EBK-fronten fram till 1935, då Erik Alfredsson blev mästare i bantamvikt. Året därpå tog den genuine eskilstunapojken Gösta Haraldsson sensationellt hem ännu ett mästerskap, denna gång i fjädervikt. I slutet på 30-talet hade EBK ett verkligen starkt lag. Där fanns flerfaldiga medaljörer från SM. Silvermedaljörerna Olle Norrman, Stig Cederberg och Tore Löfgren, trefaldige bronsmedaljören Gösta Eriksson, bronsmedaljörerna Kurt Hedlund och Erik Alfredsson Harry Olofsson som boxades i olympiauttagningarna. Andra som också gjorde bra ifrån sig på 30-talet var Ragnar Nordström, Arvid Karlsson, Bengt Jansson och Agne Kungsman.

40-talet började med att Sivert “Simpa” Karlsson blev svensk juniormästare i flugvikt. 1941 blev den sedermera legendariske “Eja” Sjöberg svensk mästare i bantamvikt. Han tog dessutom både silver och bronsmedalj vid sitt andra SM.

Han gjorde ett flertal landskamper och deltog även vid EM, men förlorade där i första matchen mot blivande slutsegraren Marti med 2-1. “Eja” hann göra över 300 matcher innan han i början på 50-talet lade handskarna på hyllan och blev tränare. De tidigare etablerade stjärnorna Olle Norrman, Gösta Löfgen och Gösta Eriksson tillhörde fortfarande yppersta svenska eliten, men det kom även fram nya duktiga boxare. År 1942 blev Stig “Ala” Johansson juniormästare, då i mellanvikt och pojkarna som Knut Larsson, Melvin Westling, Sune Olsson och Börje Larsson.

Från 40-talets galor minns man bäst de båda stadsmatcherna mot Göteborg, vilka slutade med resultatet 4-4 båda gångerna.

Vid den andra galan som gick i gamla “Bygget” 1949 ingick i Göteborgs lag en 18-årig tungviktare vid namn Ingemar Johansson, som senare blev mera känd som världsmästare i professionell tungviktsboxning. Samma år gästade också Joe Walcott Eskilstuna, där han gjorde en uppvisning på Tunavallen.

Nu började en svår tid för EBK. Alla de gamla kämparna hade slutat och det var tunt om nya talanger som ville satsa helhjärtat på sporten. Men EBK-ledningen med tränaren Eja Sjöberg i spetsen gav sig inte, utan spottade i nävarna och satte igång att bygga upp ett nytt stall med boxare. År 1950 boxades en pojke i klubben vid namn Sten Folde. Han diktade den välkända EBK-visan, som sedan dess har sjungits vid alla årsfester.

Sporthallen invigdes med en landskamp mot Norge, inga EBK-boxare deltog dock.

1956 lossnade det dock för klubben. Då blev den blott 17-årige Eje Sjöberg svensk mästare i fjädervikt, efter att han i en dramatisk finalmatch hade slagit den förre mästaren Åke Wärnström. Eje Sjöberg var teknikern och eleganten i ringen. Han blev återigen svensk mästare 1959. Eje gjorde under dessa år ett flertal landskamper.

1961 var det åter dags för ett mästerskap, då Heinz Stucki blev svensk mästare i mellanvikt.

Mycket bra var också Kent Seijbolt som boxades i landslaget och Thomas Sjöberg som blev svensk mästare 1958 i flugvikt och svensk juniormästare och landslagsman 1962, då i fjädervikt.

Året 1964 blev Rolf Karlsson mycket oväntat svensk juniormästare i lättvikt. Detta var början till EBK:s andra storhetstid. Roffe drog med sig kompisarna Ernst och Tor Mathisen och Gert Mielke, vilka alla sedan blev svenska mästare och landslagsmän. Tor blev nordisk Mästare 1970 i tungvikt, flerfaldig landslagsman och Stor Grabb. Roffe blev svensk mästare 1970 i weltervikt. Han blev också flerfaldig landslagsman och Stor Grabb. Ernst blev svensk mästare 1966 och 1970 i lättungvikt och gjorde flera landkamper. Gert blev svensk mästare 1968 i mellanvikt och gjorde samma år en landskamp, i vilken han vann.

Under dess år ordnade EBK många fina galor. Bäst minns man kanske juniorlandskampen mot Finland 1964, då klubben hade två man med. Det var Rolf Karlsson i lättvikt och Gert Miele i mellanvikt. Rolf mötte finske Harri Piitulainen i en match som verkligen tände publiken. Harri vann med 2-1 . Gert förlorade med 3-0 mot fine teknikern Jorma Väisänen.

På 60-talet hade EBK alltid fullt lag av egna pojkar vid hemmagalan. När Tor, Ernst och Gert lade handskarna på hyllan och Rolf blev professionell glesnade det betydligt i klubbens boxargarde.

1973 blev Anders Braaf svensk juniormästare i tungvikt och var med i juniorlandslaget mot Finland, där han vann sin match.

1975 var det Erkki Rintanens tur att bli svensk juniormästare. Erkki gjorde dessutom tre juniorlandskamper och vann samtliga. Han boxades i lättvikt och ansågs som tidernas talang, men en del skador stoppade hans karriär.

1975 boxades Christer Bergkvist i svenska landslaget mot Danmark, dock med förlust.

Ett bra år för EBK var året 1980. Då blev både Ari Vanhamäki och Joumi Åkerman svenska mästare. Samma år blev Kari Vasara silvermedaljör på SM. Kari blev också silvermedaljör på SM 1983. 1987 har Kenneth Halonen boxats i svenska juniorlandslaget ett flertal gånger.

Att klubben trots ibland dåligt intresse kunnat hålla den standard såsom den gjort har den först och främst att tacka sina dugliga ledare genom åren.

Namn som G Finman, E Nyström, K E Kihlmark, E Dahl, E Friborg, J Wahlkvist, S Söderholm, N Regmert, I Thorell, E Sjöberg, V Rämö, R Karlsson, R Tillenius, P Liberg, Christer Graff och Kenneth Ericsson.

Föreningens förste ordförande Gunnar Finman var också ledamot i svenska boxningsförbundets styrelse ett flertal år i början på 1920-talet.

På 1930-talet arrangerade Karl-Erik Kilmark storgalor i gamla bygget. Europamästaren Erik “Erka” Ågren var huvudmatchboxare ett flertal gånger av elitboxare från Estland och Tyskland. På 30-40-talet den då i Hållsta boende, blivande storpromotorn Edvin Ahlkvist medlem i klubben. Ejnar “Eja” Sjöberg blev tränare 1955. Han låg bakom klubbens storhetstid 1964-1970, då klubben hade 4 boxare i landslaget.

På sommaren 1976 arrangerade klubben, med dåvarande ordföranden Valter Rämö i spetsen, Sveriges fösta diplomboxningsgala. Den arrangerades på Nyforsgatan där en boxningsring monterades upp. Galan omfattade 10 tal matcher och sågs av en talrik publik.

På hösten 1976 startade Valter, tillsammans med nyköpingsledaren Roy Krantz, mellansvenska diplomboxningsserien. 10 klubbar deltog 1976-77 och EBK blev då bästa klubb.

1979 arrangerades fösta svenska diplomboxningsmästerskapen i Eskilstuna. Tävlingarna blev mycket bra, EBK fick en mästare i Mikael Mielke. 1979 blev Valter Rämö invald i svenska boxningsförbundets styrelse. Han stannade där till 1990 och var under denna tid SBF:s ungdomskommittés ordförande.

1980 arrangerade klubben under ordföranden Per-Ebbe:s ledning SM i boxning i Södermanland. Medverkande klubbar var Oxelösunds BK och Katrineholms BK. Finalerna avgjordes i Eskilstuna sporthall och Eskilstunas Kari Vasara tog silvermedalj i mellanvikt. Tävlingen blev, både organisatoriskt, ekonomiskt och publikmässigt lyckat.

Vår nuvarande tränare Kenneth Halonen debuterade 1984 i Ungdomslandslaget i landskamp mot Danmark. 1986 Debuterade Kenneth i Juniolandslaget i landskamp mot Frankrike. Och tog silver samma år i Raufoss turneringen i Norge efter att ha besegrat den Norska Juniormästaren Frank Wahl i semi. Förlorade i final mot den Danska och Nordiska juniormästaren.
1987 deltog Kenneth i flertal landslagsturneringar i Finland, Danmark och Norge och en landskamp mot Norge.

Per-Ebbe Liberg var under sin aktiva tid en av Sveriges allra bästa ring- och poängdomare. 1988 fick han EABA licens och 1990 AIBA licens. Han var uttagen som domare till flertalet internationella turneringar och var 1990 med i Svenska mästerskapen till USA. På grund av hälsoproblem måste han avbryta sin domarkarriär i slutet på 1990-talet.

Följ oss på …
» Facebook

PRIS PER TERMIN:

  8 - 13 år400 kr
14 - 17 år600 kr
18 - +  år800 kr